Paolo Innarella
Tvärflöjt, basflöjt och saxofon · Rom, Italien
Italiensk jazzflöjtist och saxofonist. På SLOW — Ballads by the Lake spelar han tvärflöjt och basflöjt.
Instrumentet sitter kvar i huden
Förutom flöjtist är jag också saxofonist. Hur ska jag säga — när man växer upp med ett instrument sitter det kvar i huden, det blir en del av en. Jag började spela flöjt vid nio års ålder, i den kommunala musikkåren i Lacedonia, en liten stad i södra Italien.
Flöjt och saxofon
När jag spelade in mitt första album satt Lutte på gitarr, och de flesta låtarna spelade jag på tenor- och sopransaxofon. Bara två gjorde jag på flöjt, och jag har alltid älskat klangen som uppstod i blandningen mellan Luttes sound och flöjten. Det ljudet hade stannat kvar i mig som ett vackert minne. Sjön och Luttes inbjudan gjorde resten.
Sjön, och den här skivan
Att spela in innebär oftast ett fönsterlöst rum, upplyst enbart av elektriskt ljus. Den här gången var det tvärtom — och efter nästan fyrtio år i Rom hörde jag skillnaden i mitt eget spel direkt.
Läs hela Paolos svarI övrigt
Paolo började som klassisk flöjtist och tog examen med högsta betyg i tvärflöjt, innan han gick vidare till saxofonen och jazzen. Han har uppträtt på italienska och internationella festivaler med Mike Mainieri, George Garzone, Eddie Henderson, Mick Goodrick och Ares Tavolazzi. Han har gett ut album med egna kompositioner — ”Melodic Art”, ”Le Jardin Perdu”, ”Mouche Bulle” — och skrivit filmmusik, bland annat till ”Un paese ci vuole” av Vanni Vallino och, tillsammans med andra, ”Oasi” av Michele Bortone, som visades på filmfestivalen i Venedig.